Idag har jag börjat jobba efter arton månader hemma med vårt lilla busfrö. Topparna och dalarna har varit många och vi var väldigt redo för förskola och jobb nu. Edith hade varit redo för förskolan redan i våras men nu var hon verkligen redo. När vi lämnar henne hinner hon knappt vinka innan hon springer in och leker med nya kompisar och pedagoger. Det är fin känsla. Att hämta henne vid 17-tiden och hon var ett av tre barn kvar kändes lite mindre bra. Det är väl nu livspusslet och det dåliga samvetet kommer att bli den stora utmaningen.
Att ha varit hemma så länge har varit väldigt speciellt. Det är väl här jag ska skriva hur fantastiskt det varit men jag har tyckt att det varit väldigt jobbigt i perioder. Jag har saknat en viktig del av mig själv och den ser jag fram emot att komma tillbaka till. Jag är glad över att jag jobbat deltid hela tiden, det har verkligen passat mig. Även om jag inte har varit helt tillfreds över att vara hemma så har det såklart varit en ynnest att få tillbringa så mycket tid med världens bästa Edith under hennes första 1 1/2 år i livet. Nu skriver vi som familj ett nytt kapitel och det ser vi alla fram emot.
Jag fick lite bloggpepp av en fin vän och inspiratör idag så ett höstmål är att bloggen ska få kärlek betydligt mer frekvent. Kanske inte dagligen iallafall flera gånger i veckan.
Bloggpepp från en läsare också! Om man får önska, så vore det roligt med ”månadens önskelista” igen. :)
SvaraRaderaVad roligt att hon trivs på föris! Vi är också en familj som hämtar sent men det jag lärt mig efter två barn och totalt 6 år på förskola är att om man bara kommer några minuter tidigare så är det massa barn kvar. Oftast så har de inte varit ensamma så länge. Sen tycker jag det brukar kännas lugnare för barnen att inte bli hämtade samtidigt som alla andra (mer stressigt) utan när personalen har lite tid för att prata om dagen o dyl.
SvaraRadera