Idag har jag varit mamma i etthundraåtta dagar. Etthundraåtta dagar sedan den där februarikvällen då jag nästan hade börjat tro att det inte skulle komma ut någon bebis efter att haft värkar i nästan två dygn men sen när hon väl bestämde sig så gick det undan. Etthundraåtta dagar sedan Edith kom till världen och gjorde en entre där hon skrämde livet ur oss och där och då förändrade livet på ett så fullständigt sätt. I ett hundraåtta dagar plus en graviditet har jag gjort allt som står i min makt för att skydda denna lilla varelse. För varje dag blir hon allt mer en individ med en tydlig personlighet och att se hennes framsteg är en sann fröjd. Vår lilla dotter som är allra nöjdast när hon sitter i sin babysitter och gungar sig själv. Jag och Henrik har kommit etthundraåtta dagar in i vår uppgift att uppfostra vår dotter till att bli en stark kvinna.
I etthundraåtta dagar jag har förstått den oron som min mamma känt och känner för mig och mina systrar. Den oro som ibland sköljer över mig och gör att jag kramar Ediths kropp lite extra hårt, precis som min mamma gjort med mig. Nu känner jag själv den kärlek som är så stor och som inte går att förklara.
I år är första gången då jag själv kan ställa mig till skaran av alla de kvinnor som ska firas idag. Det är en häftig känsla. Edith har uppmärksammat detta genom att köpa en rosenbuske till mig. En fågel har viskat att detta kommer att bli en återkommande tradition. Henrik har även hissat den skånska flaggan vilket kändes extra festligt.
Stort grattis till alla mammor där ute och allra störst grattis till min egna mamma.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar