Om att hela tiden vara ett steg längre fram

Sitter och har precis bokat biljetter till London veckan efter påsk. Åker först med pojkvännen ett par dagar och sen åker han hem och en av mina bästa vänner kommer över. Måste vara ett fantastiskt upplägg för min pojkvän då jag har lovat honom att jag ska spara den hysteriska shoppinghetsen till helgen när han åkt hem. En perfekt kombination av olika viljor med andra ord.

På jobbet har filen där man ska fylla i sin sommarsemester landat i min inbox och tanken är att inleda sommaren med en vecka i Italien med goda vänner i början av Juni för att sedan jobba en månad till innan det vaknas ett par veckors ledighet där bland annat segling står på schemat. 

Visst låter det härligt? En tillvaro perfekt lämpad för att leva i nuet och njuta. Ändå är jag redan och planerar en eventuell weekendresa för hösten. Allt detta planerande, som jag gillar, tröttar ut mig ibland. Körschema för helger, körschema för semestrar. Alla dessa körscheman. Att jag på allvar har kläckt kommentarer "jag behöver nog planera in en helg utan planer" förstärker känslan av att jag ibland planerar bort glädjen i själva kärnan.