Nu blir hon nio månader och hon har varit lika länge på utsidan som på insidan. Eller egentligen är lika många dagar på insidan som på utsidan på söndag om vi ska vara riktigt petiga men idag blir vårt busfrö nio månader. Tänk att det finns en tid när hon inte var här. En tid när vi inte vaknade av hennes skratt när hon sitter i sängen i sitt rum och vill komma upp. En tid innan Babblarna och en tid där vi kunde tillbringa en hel helg åt att plöja serier.
Tänk att det är nio månader sen den där torsdagen när jag inte hade sovit på två nätter och började tro att hon aldrig skulle komma ut och jag gick i en korridor på förlossningen i Borås med tårar av uppgivenhet rinnande längs mina kinder. Nio månader sen hon kom ut och min målbild med att få min dotter i famnen ersattes av att hon snabbt försvann med sin pappa och läkare då hon hade väldigt svårt att få igång sin andning.
Tänk att just denna busiga tjej som älskar all mat, Babblarna och afterski-musik kom till oss. Hon som älskar att dra i alla blommor här hemma, sin pappa i skägget och Douglas i svansen. Älskade lilla Edith.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar