Visst får man?

Jag har alltid varit effektiv men sedan Edith kom har min effektivt nått oanade höjder. Framförallt den effektivitet som infaller Edith väl somnar. Det är nämligen inte alls någon garanti att hon gör det på dagtid och om hon gör det vet man inte hur länge hon sover. Det kan vara 20 minuter eller 1 1/2 timme och väldigt ofta sover hon i vagnen när jag är ute och går. När hon väl somnar hemma så ska jag nämligen göra väldigt mycket saker. Fixa med tvätten, plocka undan, kanske förbereda mat till Edith, bädda, svara på mail, och jobba lite. 

Sen ska jag ju också ta den där efterlängtade pausen. Den jag har räknat ner till under några timmar. Den stunden då jag sjunker ner på en stol med en kopp kaffe och inte behöver hålla uppsikt eller avstyra någon olycka. Den stunden då det faktiskt är tyst. Inget urgullig glädjetjut eller inte lika gulligt skrik. Ingen som bankar i golvet eller bordet och ingen som spelar på sin maracas. Visst får man längta efter den stunden?